Genusideologer vill inte lära och förstå.

Jag har i två tidigare inlägg 4 och 6 påvisat felaktigheter med genusvetenskapen och hur den praktiseras. I SvD Idag så presenteras ännu en artikel om en ny bok av Marie Tomicic och Kristina Henkel, som handlar om genus, barn och hur vi skall bete oss för att uppnå jämställdhet.

 Grundläggande fel är Kristina Henkels uttalande ”Sexualiteten är starkt kopplad till könsidentiteten”. Med denna avsaknad av insikt i ämnet kan deras bok och dom slutsatser som görs där inte bli annat än fel.

 Könsidentitet är något helt annat än vad dom tror och skall inte blandas ihop med sexualitet, vilket kan förklaras på många sätt (se mina inlägg 4 och 6). Barn skall tillåtas vara barn och inte behöva utsättas för detta genusvansinne.

Referens: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_3189021.svd

Genusideologin döljer sanningar och vilseleder.

Vad menas med jämställdhet och kan man styra människors beteende så att jämställdhet uppnås? Detta inlägg är menat att belysa detta med jämställdhet ur genuskritiskt perspektiv.

 Pojke eller flicka, spelar det någon roll?
Nora och Jonas vill inte tala om vad deras barn Pop, 2,5 år, har för kön.
[Genusvetenskap  = Jämställdhet] Knappast!
Jämställdhet och mångfald handlar ju om olikheter ”Identitet” och att trots olikheter kunna umgås på lika villkor. Vem vill vara könlös?

 Vårt kön är viktigt för oss, mycket viktigare än man skulle kunna tro. Genus och genusteorier handlar om manligt och kvinnligt och avser styra oss bort från allt könstänkande. Dom så kallade ”Genusvetarna” vill nu ta bort allt som dom anser profilera kön och detta kallar dom jämställdhet. ”Vi skall vara och bete oss lika”, ett ideologiskt tankesätt som prövats förut och aldrig fungerat och heller aldrig kommer att fungera då det helt saknar verklighetsanknytning.

Den vi är, det kön vi uppfattar oss som, är grundläggande för vår existens. Det gäller kläder, mode, vårt sätt att vara, ja i princip allt. Vi uppfostras av våra föräldrar att passa in i vårt samhälle och lära oss umgås med andra och vårt kön är grundläggande i kontakten med andra människor. Den delen i vår uppfostran handlar om rollspel, den roll som andra, våra föräldrar och samhälle önskar oss att spela. Detta rollspel skall inte förväxlas med en persons ett barns identitet, personlighet, den som han eller hon i verkligheten är. Om du uppfostras att spela en roll som inte är du, då mår du inte bra.

Barn och ungdomar protesterar om dom tvingas bära kläder som dom inte tycker om och som inte överensstämmer med deras upplevda identitet. Detta försöker genusvetenskapen styra och kontrollera genom att exempelvis på dagis söka göra våra barn könlösa. Pojkar får inte välja blått och flickor får inte välja rosa med spets, detta måste tas bort ur sortimentet och kvar i slutändan blir bara grått.

Genusjämställdhet tillåter inte barn att vara pojkar och flickor.
Det tycks inte finnas någon planering som visar vad slags resultat genusideologin förväntas uppnå, det hela ter sig enbart som ett experimenterande med våra barn. Forskning kallas det i genuskretsar. ”Forskning är när man inte vet vad man gör” är ett uttalat begrepp menat som ett skämt, men som i det här sammanhanget visar sig vara sanning. 

Varför fungerar då inte Genusideologin?
Ett allvarligt misstag är att människors identitet och då framförallt ”Könsidentitet” helt förbises. Detta har skett förut i fallet med David Reimer som föddes pojke, men genom en omskärelse då han var bara åtta månader gammal, av misstag fick nästan hela sin penis bortbränd. Föräldrarna fick rådet av psykologen John Money att operera pojken till flicka och under hans överinseende sedan också uppfostras som sådan. John Moneys teorier gick ut på att kön var något man kunde uppfostras till, vilket sedermera visade sig vara helt fel. Man kan på samma sätt heller inte uppfostras till att vara könlös. Därtill ljög John Money om sina forskningsresultat och underlät att redovisa sina misslyckanden.
Mer om David Reimers fall finns att läsa på [http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_323258.svd] och
[http://sv.wikipedia.org/wiki/David_Reimer]. 

David Reimers fall samt fenomenet ”Transsexualism” och ”Intersexualism” visar på att upplevd könsidentitet inte alltid är densamma som den kropp man är född i och bevisar hur viktigt det är att få och kunna ge uttryck för sitt upplevda kön inom såväl familj som ute bland andra människor. Faktum är att vårt kön är livsviktigt för oss och John Moneys experimenterande med David Reimer ledde sedermera till att David tog livet av sig, vilket hans tvillingbror också gjorde två år innan.

Så länge som Genusvetenskapen förnekar människan sin identitet ”Könsidentitet” och vill förbjuda dess uttrycksformer, så är den ett allvarligt hot mot vår hälsa. Genusvetare tar ingen hänsyn till ett av våra allra mest grundläggande behov. I samma anda som John Money, försöker nu genusvetare styra och uppfostra oss till något vi inte är. Vårt kön är väsentligt för oss och vi måste kunna ge uttryck för den vi är för att kunna känna lycka och kunna dela med oss av vår kärlek.

Jag hoppas att Pops föräldrar är tillräckligt vakna att förstå att dom har blivit förda bakom ljuset och att dom kan erkänna och rätta till ett misstag. Dessa genusstudier och mänskligt experimenterande är en samhällsfara och har inget som helst med vetenskap att göra. 

Referenser:
Artikel i SvD, 08mar2009: Pojke eller flicka? Det säger vi inte – [http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_2559041.svd]
Artikel i SvD, 15mar2009: Bra med villkorslös uppväxt – [http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_2587817.svd]

Äktenskap: Kärlek eller Byråkrati

I och med mitt debattinlägg i Expressen den 21 juni 2009 så bifogar jag här den något längre originaltexten.

Den nya samkönade äktenskapslagen gäller inte alla! Att tvingas till skilsmässa enbart för att kunna erhålla rätt personliga identitetshandlingar är djupt kränkande.

Som jag, att byta kön från man till kvinna, med allt vad det innebär och ändå kunna hålla ihop utan att ett enda ont ord blivit sagt handlar om kärlek till min fru, familj och vänner. Eller är äktenskap och familj bara att betrakta som kryss och streck i ett formulär? Om nu socialminister Göran Hägglund, KD, menar allvar med sin familjepolitik ”att älska varandra tills döden skiljer oss åt”, vad menar han egentligen. Är byta kön värre än döden?

Alla visste, lagstiftarna med, att den nya samkönade äktenskapslagen som trädde i kraft den 1 maj i år skulle och var menad att vara till för alla, men ändå inte. Varför mörkar stat och samhälle, varför är man inte ärlig och säger som det är? Eller är det ett fåtal personer/instanser/institutioner förunnat att tillämpa lagar efter eget godtycke utan insyn? En bagatell kan tyckas, att skiljas för att sen kunna gifta om sig igen direkt efteråt med samma person. Varför ska jag tvingas till det, när andra kan omvandla sitt partnerskap till äktenskap genom ett enkelt brev till närmaste skattekontor? Vad/Vem ligger bakom detta egentligen? Vad är det vi inte tillåts få veta?

Så, vad var det som hände?
Efter att ha varit tillsammans med min fru i 17 år så blev jag sommaren 2002 allvarligt dålig, vilket jag senare fick diagnostiserat som ”Gender Dysphoria” av en Engelsk erkänd och kvalificerad psykiatriker inom området. Här i Sverige blev jag avvisad som mentalt störd och skulle botas med allehanda psykofarmaka. Någon hjälp för det jag sökte för var det inte tal om, även då jag visade upp mina internationellt legitima papper från min psykiatriker i England.
Jag och min fru insåg snabbt att jag inte skulle överleva den behandling man i min situation utsätts för här, så vi sålde gården i Västergötland och flyttade till Stockholm. En stor del av vinsten gick till att finansiera mitt könsbyte i England och USA. Inte någon gång ifrågasattes min mentala hälsa av någon. I februari 2007 utfördes min slutliga operation i USA och jag är numera dokumenterat erkänd kvinna i både USA och Europa, utom i mitt eget hemland Sverige, där man till och med vägrade att ens pröva min ansökan om folkbokföringsändring som jag skickade in till Socialstyrelsens rättsliga råd i mars 2008. 

Hur är det idag?
Min fru och jag levde tidigare som vilket heterosexuellt par som helst och vi kände då knappt till ordet transsexualism och visste definitivt inte vad det betydde.
Vi lever fortfarande tillsammans idag som två heterosexuella kvinnor. Den sexuella samvaron fungerar inte längre, men den kärlek vi känner för varandra har utvecklats enormt och på ett sätt vi aldrig innan hade kunnat föreställa oss.
Det äktenskap vi ingick har inte bara juridiskt knutit oss samman. Den kärlek vi känner inför varandra är annorlunda men också avsevärt starkare än förut. Kärlek handlar inte bara om sex och samlag och om någon borde förstå det, så borde det vara vår socialminister Göran Hägglund.
Om nu Kristdemokraterna med Göran Hägglund i spetsen tror på Gud och kärlek, så borde han ta till sig och lära sig förstå. Som det ser ut nu så predikar KD en sorts renrasig familjepolitik som står Sverigedemokraterna nära. Fortfarande idag så får den som bytt kön inte skaffa barn och för att ytterligare försäkra sig om det så måste vederbörande gå med på att steriliseras för att överhuvudtaget komma ifråga och få tillgång till vård, hjälp och stöd. 

Varför är äktenskapet så viktigt?
På samma sätt som Kristdemokraterna, så värderar jag min fru, mina barn, familj och mänsklig samvaro högt. Äktenskapet är ett bevis på jämställdhet och lika värde i vårt samhälle och på samma sätt som HBT-rörelsen har kämpat för att få visa sin kärlek och fullt ut bli accepterade, så visar Göran Hägglund och Kristdemokraterna genom sitt motstånd hur värdeladdad och viktigt äktenskapet är. Varför är då inte mitt och min frus äktenskap lika viktigt, varför ska inte vi vara välkomna in i gemenskapen på lika villkor som alla andra?
Jag och min fru har på vår resa fått lära oss vad att leva med ett handikapp innebär, att födas i fel kön och att inte kunna ge uttryck för sina emotionella känslor. Det är en naturens nyck eller Guds vilja om uttrycket så tillåter. Det föds barn idag med oklart kön eller en mix av bägge, vilket dom inte kan rå för och är ingens fel. Varför ska vi inte hjälpa dessa barn till ett liv med familj och barn när tekniken nu finns tillgänglig.
Vad är det som gör att dessa människor är olämpliga som föräldrar efter ett könsbyte men inte före? Mentalt störda? Knappast! Fenomenet transsexualism bevisar att vårt upplevda kön (könsidentitet) inte alltid stämmer överens med vårt utseende, anatomi. Man vet att kirurgi och hormonbehandling till 99,9% av fallen är lösningen på problemet. Man vet också att transsexualism inte har något som helst med sexuell läggning att göra. Transsexualism och könsidentitet skall heller inte förväxlas med Genusvetenskap och vad det står för. Fenomenet transsexualism bevisar tvärs emot att kunna och få uttrycka sitt kön är av allra största vikt för oss och har avgörande betydelse för vårt välbefinnande och hälsa. Ett grått könlöst genus Sverige tror jag inte på. 

Vad att göra?
Jag är mer tillfreds med mig själv idag än jag någonsin har varit innan mitt könsbyte och viktigt att förstå är att jag egentligen aldrig har varit man.
Samkönade par är lika lämpliga föräldrar som något annat par och kan och får adoptera eller dela vårdnad. Genom insemination eller provrörsbefruktning erbjuds nu även möjligheten att skaffa egna biologiska barn. Dessa rättigheter borde även gälla par där någon eller båda har bytt eller avser byta kön.
Är det inte dags att eliminera de sista resterna av renrasläran från nazitiden och erkänna våra misstag? Göran Hägglund är den person som idag har avgörandet i sin hand och jag är inte den som skulle vägra ta emot hans hand och hjälpa till.
Det finns mycket att upptäcka och lära och den resa som jag och min fru har varit med om har gett oss insikt och många nya vänner som korsar alla barriärer. Vårt kön är viktigt för oss och vår identitet likaså, även på papper. Att kunna och få uttrycka sitt kön, vårt sanna jag, borde vara en självklar mänsklig rättighet. Så är inte fallet i Sverige idag.

Genusvetenskap; Segregerande och Könlös

Att få vara den vi är, utveckla och uttrycka vår personlighet och kön, tillhör en av dom grundläggande mänskliga rättigheterna. Genusvetenskapen vill nu styra och göra oss lika, så kallat ”Jämställda”. En ulv i fårakläder skulle man kunna säga. Jämställdhet och Mångfald handlar ju om olikheter ”Identitet” och att trots det kunna umgås på lika villkor. Det är olikheter, personlighet, som sätter färg på tillvaron. Vem vill vara grå och könlös?

 Jämställdhet har egentligen inget med kön att göra. Var och en, oberoende av kön skall behandlas lika, exempelvis lika lön för lika arbete. Jämställdhet är när människan, individen, man som kvinna, utifrån deras egna förutsättningar kan och ges möjlighet att vara sig själva på lika villkor som alla andra.

 Mångfald har egentligen heller inget med kön att göra. Oberoende av kön, sexuell läggning, ursprung, kultur, handikapp, så skall vi skapa och ges förutsättningar att kunna umgås. Mångfald är när människan, individen, man som kvinna, utifrån deras egna förutsättningar kan och ges möjlighet att fritt uttrycka sin identitet tillsammans med alla andra.

 Genus och Genusvetenskap handlar om manligt och kvinnligt ”Socialt kön” och avses styra vår tillvaro bort från allt könstänkande. Detta är ett farligt experimenterande som berör oss alla, vår hälsa och framförallt våra barns välbefinnande. Den vi är, det kön vi uppfattar oss som, är grundläggande för vår existens. Det gäller kläder, mode, vårt sätt att vara, ja i princip allt. De så kallade ”Genusvetarna” vill nu ta bort och gömma undan allt sådant som dom anser profilera kön och detta kallar dom jämställdhet. ”Vi skall vara och bete oss lika”, ett ideologiskt tankesätt som aldrig har fungerat och heller aldrig kommer att fungera, då det helt saknar verklighetsanknytning.

Missvisande statistik.

Den statistik Socialstyrelsens rättsliga råd anger i artikeln i SvD har flera brister. Bland annat så är min ansökan från 2008 redovisad som avslutad tillsammans med någon annan, det framgår inte varför. Rättsliga rådet säger att i 99,9% av fallen så lämnas ett godkännande till könsbyte, men att en viss eftersläpning kan ske då ärenden kan dra ut på tiden. Vad man inte säger är att man bara accepterar ansökningar under vissa förutsättningar, vilket gör att mörkertalet är enormt. Man vet internationellt att 1 av 500 är i behov av att byta kön, vilket starkt ifrågasätter rättsliga rådets statistik. Antalet ansökningar skulle vara många gånger fler.

 

En förutsättning är att en ansökan åtföljs av en redan gjord utredning av ett speciellt utsett psykiatrikerteam och för att bli accepterad att komma ditt måste man ha remiss från den öppna psykvården. Alla ärenden som registreras och tas upp i rättsliga rådet presenteras av föredragande läkare och mig veterligen så finns det bara två idag, dessa läkare är också medlemmar i rättsliga rådet. Så när ett ärende tas upp så föredrar den ena läkaren ärendet medan den andra är med och godkänner eller avslår densamma.

Dessa två läkare är också i allra högsta grad ansvariga för hur dessa utredningar skall göras, dom medverkar och deltar i utredningsarbetet och ger direktiv till den öppna psykvården om vilka och hur många som skall få remiss och tillåtas komma till utredning. Dom allra flesta som söker byta kön fastnar i öppenpsykvården där dom blir diagnostiserad något annat och tvingas bli behandlade för att bli botade från alla villfarelser om att byta kön och att eventuellt senare om inte det går, kanske få en remiss och komma vidare till utredning. Därtill är denna utredning extremt diskriminerande och inte alla klarar den behandling dom tvingas utstå. Så det är få som överhuvudtaget kommer till det stadiet att lämna in en ansökan till rättsliga rådet och det här förhållandet vet man om.

På det här sättet styrs ansökningarna om könsbyten till en så kallad, för samhället, accepterbar nivå och jag kan själv redovisa ett svar jag fick på telefon från specialistteamet i Huddinge i mars 2006 ”Hur tror du det skulle vara om alla som ville skulle få komma hit, det skulle ju bli hur många som helst”. Den statistik rättsliga rådet ger ut, visar också på att toppen år 2006 inte var acceptabel och att ansökningarna därefter har minskat.

 

Jag skulle välkomna en oberoende översyn av hela denna djupt kränkande verksamhet som döljer och undanhåller mycket. Det är känt att självmord är vanligt förekommande och att många barn och ungdomar är drabbade. I det fall en person överlever så är risken stor att han eller hon för alltid hamnar nerdrogad hemma eller på någon psykavdelning och antalet familjetragedier kan uppskattas till många.

Påtvingad barnlöshet och tvångssterilisering.

Som hovrättslagmannen Göran Ewerlöf, ordförande i Socialstyrelsens rättsliga råd, uttrycker sig i artikeln i SvD, så omyndigförklarar Svenskt rättsväsende människor i behov av att byta kön. Göran Ewerlöf visar genom sitt uttalande på hur extremt dåliga kunskaper Svenskt rättsväsende har i frågan samt en i det närmaste sanslös brist på omdöme.

 

Det föds så kallade intersexuella barn med obestämbar könstillhörighet, där läkare många gånger genom operation medverkar till att barnet hamnar i fel kön. När dessa barn växer upp och är i behov av att byta kön, så bedöms dom av Svensk psykiatri som mentalt störda och av Svenskt rättsväsende att vara odugliga som föräldrar. Om inte den första operationen medförde sterilitet så ställer Svensk hälsovård krav på tvångssterilisering för att få vård och nödvändig hjälp att byta till sitt rätta kön och erhålla rätt samhällsidentitet.

Detta gäller också ungdomar och vuxna som senare i livet kan upptäckas ha en motsägelsefull blandning av könsbestämmande organ, hormoner, kromosomer etc. Att födas med detta handikapp betyder i 50% av fallen, då man haft turen att angivits rätt kön vid födseln, att man är 100% normal som vilken annan människa som helst och med rätt att skaffa barn. Dom andra 50% av fallen avfärdas som 100% mentalt störda och oförmögna att uppfostra barn.

Fenomenet transsexualism, då könsbestämmande organ, hormoner, kromosomer etc. är helt fel och indikerar motsatt kön, inträffar i 1 av 500 fall och medför att vederbörande någon gång i livet är i behov av att byta kön. Innan könsbytet anses dessa människor vara 100% normala som alla andra. Efter en fysisk anatomisk och hormonell ändring av könstillhörigheten anser Svenska myndigheter dessa människor mentalt störda och skall förbjudas skaffa barn.

Som Göran Ewerlöf uttrycker det för Svenskt rättsväsende viktigaste skälet vara att förhindra könsbyten ”Så att inte en man som blir kvinna ska gå över från att vara pappa till att vara mamma” saknar total relevans i sammanhanget. Barnlösa par adopterar barn idag och där ikläder sig paret rollerna som mamma och pappa. Samkönade par har också rätt att adoptera samt rätt till insemination och spermadonation, vilket gör att mamma pappa rollerna därmed sätts ur spel. Det finns inga bevis för att barn far illa på grund av detta och på samma sätt utgör könsbyten inget hot heller.

Därtill så har många som jag skaffat barn lång innan mitt könsbyte. Att i det läget byta kön gör mig inte till mamma till mina barn. Jag är fortfarande deras pappa och mitt fysiska utseende och hur jag presenterar mig utgör inget hinder att umgås på något sätt.

 

Jag välkomnar en mamma pappa debatt i samband med detta, det är inte så konstigt och onormalt som Göran Ewerlöf ger uttryck för. Och rimligen borde alla i dagens samhälle inse att tvångssterilisering faktiskt bryter mot dom mänskliga rättigheterna och är något som för länge sedan borde ha avskaffats i ett land som Sverige.

Den könsneutrala äktenskapslagen gäller inte vid könsbyte.

Som artikeln i SvD visar, så fungerar den könsneutrala äktenskapslagen inte fullt ut för alla. Man kan undra vad det finns för mening med att först tvingas skiljas för att få sitt könsbyte registrerat och sedan är det ok att gifta sig igen. Rimligt vore att Socialstyrelsens rättsliga råd tar hänsyn till alla lagar och inte bara en enda från 70-talet. En medeltida lag som så uppenbart diskriminerar och bryter mot de mänskliga rättigheterna på flera punkter.

Om den nya könsneutrala äktenskapslagen inte avsåg att gälla alla svenska medborgare, så borde sådana undantag vara inskrivna. Uppenbart är att den lag som Socialstyrelsens rättsliga råd stöder sig på i det här avseendet inte längre fyller någon funktion då samma par efter ena partens könsbyte kan gifta om sig igen.

Det enda skäl som kvarstår att bete sig som Socialstyrelsens rättsliga råd gör är att uppnå en form av personlig tillfredställelse genom att trakassera mig och andra som är i behov av att byta kön för att överleva.

Om våra politiker verkligen menade att den nya könsneutrala äktenskapslagen skall gälla alla, så anser jag att dom borde reagera och tala om att ny lag är att prioritera, särskilt som den nya lagen omintetgör den gamla.